Ingen kontakt-policy med vilda djur.

På våra resor följer vi något som på engelska heter ”No contact Policy” när det gäller kontakten med djuren. Detta gäller alla djur men framför allt de stora aporna – primaterna. 

Här följer några viktiga orsaker till varför vi aldrig skall klappa de vilda djuren:

Hög infektionsrisk.

För det första är vi människor genetiskt närbesläktade med de stora aporna vilket innebär att de kan få alla våra sjukdomar. Kommer vi för nära riskerar vi att smitta djuren. På vår resa besöker vi bland annat Matang Wild Center. Flera av de räddade orangutangerna är små ungar och unga djur. Precis som våra människobarn lättare kan drabbas av allvarliga konsekvenser av vanliga infektioner och virus kan även de små apungarna bli allvarligt sjuka och till och med dö, vilket självklart vore en katastrof.

Får inte flytta tillbaka till djungeln.

Enligt internationella regler av IUCN, får inte djur som utsatts för smitta återvända till djungeln. Syftet på flera vilddjurs center är att försöka flytta tillbaka djuren till regnskogen och djungeln. Det vore hemskt om en egoistisk selfi hindrar ett djur från ett liv i frihet, eller hur?

Västerländska turister och volontärer utgör den största sjukdomsrisken för primater. De har flugit in till Borneo och det är lätt att dra på sig infektioner och virus på flyget. Turisterna stannar kort tid och sätter sig själva inte i ”karantän” som djuren skulle må bra av.  ”En gång i livet chans”att få ett foto tillsammans med en orangutang blir viktigare än djurens bästa.

Anknytningen är viktig.

Ett problem som många av oss bortser ifrån är att en volontär stannar kanske 2 – 4 veckor. Turister  kommer dagligen och stannar några timmar. Om ett människobarn skulle utsättas för MÄNGDER med vårdare/skötare under hela sin uppväxt, utan möjlighet till kontinuitet skulle ingen bli förvånad om detta stackars barn skulle få stora problem att fungera som vuxen. Likadant är det för djuren. En orangutang-mamma stannar med sin unge i ca 7-11 år.  Det är så lång tid det tar att lära ungen att överleva i djungeln. Skall ett räddningscenter kunna återföra en orangutang till djungel är det absolut nödvändigt att denna har haft så få vårdare som bara är möjligt. Håll avstånd till djuren!

Riskerar att skjutas.

En vuxen orangutanghane väger upp till 100 kg och honan kan väga upp till 50 kg och även om dessa djur är fredliga och växtätande så är de verkligen inga djur vi människor vill ha för nära våra bostäder. Har en orangutang blivit allt för van vid människor kommer den fortsätta att söka upp människor. Vilket leder till att den skjuts av lokalbefolkningen som inte kan ha dem som närmsta grannar. 

Internationella ligor.

Ett annat stort problem med vår vilja att ta selfies med vilda djur är att detta lett till en marknad med mycket mörka förtecken. De som sysslar med illegal handel av utrotningshotade djur återfinns  ofta där droger, trafficking och andra skumraskaffärer florerar. Så länge det finns en efterfrågan av oss människor att rida på elefanter, se orangutanger brottas i en ring, ta selfies med djuren kommer det att skjutas mammor och ungarna slits ifrån sin mamma för att växa upp under fruktansvärda förhållanden.

Inga ”sefies” med de vilda djuren.

Så summa sumarum blir alltså: Ta ALDRIG en selfies med ett utrotningshotat eller djur som hör hemma i regnskogen, djungeln eller skogen. Bara så kan vi minska efterfrågan och tillslut få stopp/minska på den illegala handeln med djuren.